En handlingens dag

Att shoppa i London är populärt och jag och Daniel brukar inte hoppa över den möjligheten när vi är här I år fanns det fler anledningar då vi har vänner med som aldrig fått chansen till detta tidigare. Så det blev frukost som vanligt och sedan raskt ner på stan för att börja dagen på Forbidden Planet, där det köptes lite av varje (nej, inga spoilers). Det är lätt att fastna i denna butik, oavsett som det är på bokavdelningen eller bland alla filmprylar. Vi lyckades dock ta oss därifrån och till nästa ställe, längre upp på gatan.
Anhalt nummer två var Nisbets, där jag fyllde på med lite tillbehör till baren. Saknade lite pourers och en citron/limepress bland annat. Passade även på att skaffa ett par flaskor att ha färdigpressad juice från nyss nämnda frukter också. Även Zarina fann saker på hyllorna som hon ville ha. Precis som med Forbidden så kan man gå en god stund här inne och bara titta på allt som finns att välja mellan. Hit går vi nästan varje gång och handlar gör vi också. Dock hann vi inte med Gerry’s den här gången för att få med något att blanda i baren.
Vi gjorde ett kortare uppehåll på puben The Cambridge där vi fick öl och kaffe (och Pepsi) och en möjlighet att gå på toa, något som är lika viktigt som allt annat. Det är en trevlig pub och jag gillar den. Brukar vara lugn och stilla vid den här tiden på dagen och idag var inget undantag. Så vi relaxade en liten stund innan vi återupptog shoppingen.
Nu bar det av till Foyles, världens största bokhandel (påstår de). Där botaniserade alla bland böcker och annat, även om inte alla handlade. Jag fick inte det jag ville ha, men jag börjar bli van vid att det inte finns studiepartitur eller större orkesterpartitur att tillgå. Det var en ren slump att jag fick tag i två på Yahamabutiken när vi var där i början av resan. Men jag skall väl inte klaga då jag fick med mig Haydns alla Londonsymfonier i två volymer i full storlek. Ser fram emot att läsa i dem när jag kommer hem igen. Passade på att köpa en karta över Wien också, eftersom nästa år innehåller en resa dit. Vi gick snabbt in på Music Room också, men de hade ännu färre partitur så det var lönlöst.
Vidare till Bond Street och nu lämnade vi Zarina på egen hand att upptäcka alla hemligheter på Victoria’s Secret. Grabbarna och jag gick till puben Duke of York och tog en öl så länge. Hon lovade att skynda sig. Duke of York är en liten, men gemytlig pub alldeles intill Bond Street och säkert har en och annan gjort som vi och väntat där medan någon har handlat i butikerna intill. Oavsett anledning, så tog det ändå ganska lång tid innan hon blev klar och vi kunde äta lunch, så vi fick mer eller mindre avbryta vår shoppingdag där, då vi hade planer för kvällen med Tracey. Ett kort besök på HMV, som ligger precis bredvid tunnelbanestationen fick bli sista stoppet innan vi bagav oss vidare.
Nu hamnade vi på the American Bar at Savoy och det blev dags för cocktails. Tracey skulle komma direkt efter jobbet, men vi hann med en varsin drink innan hon lyckades hitta rätt. Inte något fel i det och jag hade nog räknat med att det skulle bli så. Så vi drack våra drinkar och när Tracey dök upp tog vi in en omgång till. Dyrt, men man lever bara en gång och jag fyller år i morgon. Drinkarna bestod bland annat i Bramble, Gimlet, Wingspan, Pharmacist och Cosmopolitan. Claes och Tracey hade någon intressant som jag inte kommer ihåg namnet på, men alla verkade vara nöjda och glada.
Kvällen avslutades med ett besök på vår favorit bland kinarestauranger, Gerrard’s Corner i Chinatown, Soho. Det blev ett besök med mycket god mat och även om ingen av oss är lika mätt som när vi var på Jimmy’s igår, så är det inte heller någon som känner sig hungrig. Vi lär definitivt stå oss till morgonens frukost på den Galne Biskopen.
I morgon, ja… Låt oss se vad den dagen har i sitt sköte. Jag fyller år och 50 är bara en siffra och inget att bry sig om. Tracey har bokat hela dagen så vi lär märka vad hon har i bakfickan när vi träffar henne. En resumé dyker upp här när det är över.

Se Jimmy’s och sedan dö…

Idag kunde vi gå på GMT, då Tracey hade fullt upp både dagtid och kvällstid, så vi var lämnade åt vårt öde. Frukost enligt gängse rutin klockan 8.30 och sedan ner på ”stan” för lite mer sightseeing med Claes och Zarina. Vi gick till Buckingham Palace och Z hade önskningar om att få se vaktavlösningen där och tro det om ni vill, men vi lyckades infria denna önskning. Visserligen fick vi stå en stund vid Victoria Memorial och vänta på att de små gossarna dök upp, men sedan gjorde de det och vi fick se dem. Vi valde dock att gå när vaktparaden som sådan hade passerat. Själva byta ut vakterna var inte av intresse då det egentligen inte är mycket att se.
Så vi gick och tog en promenad längs The Mall i stället så att jag fick orera fritt och höra ljudet av min egen röst. Claes och Zarina påstod att det jag sade var mycket intressant, så jag vet inte vad det var för fel på dem. De fick i alla fall en massa fakta och historia till livs och om de överlevde det, ja då överlever de det mesta. När gatan tog slut genade vi upp mot Trafalgar Square och fick syn på en pub som vi inte kände igen – The Admiralty. Då det var en Fuller’s, så bestämde vi oss för att gå in och se vad som erbjöds och kanske få en kopp kaffe. Claes ordnade sig kaffe, medan Daniel ordnade öl åt mig och honom. Efter en överläggning bestämde vi oss för att ta några smörgåsar också och Zarina ville då ha té. Inga problem och det som bara var ett litet stopp, blev en hel lunch.
Vi skådade Nelson som hastigast där han stod utanför och sedan vandrade vi vidare nedför Whitehall så att de fick se Horse Guards, Banqueting House och Downing Street. Sedan var det dags att passera över Westminster Bridge så att de skulle få den klassiska vyn över Parlamentet. Inte helt illa denna dag med växlande molnighet och sol. Vi fortsatte att gå längs South Bank och passerade då, självfallet London Eye, som var mer eller mindre öde denna dag. Zarina ville nog gärna ta en tur, men hon måste ha något kvar till nästa gång, så vi gick vidare. När det som var av intresse tog slut, förde jag min lilla flock till Waterloo Station så att vi kunde förflytta oss till London Bridge och Hay’s Galleria och närmare bestämt puben The Horniman at Hay’s. En öl och lite vin skadar ingen en sådan här dag och herrarna tog det förstnämnda och damen det sista.
Utanför puben finns en liten minimal marknad och vi botaniserade där en liten stund efter att vi släckt törsten. Jag hade föreslagit en tur hem för vila och eventuellt annat vad som nu önskades, innan vi återvände ner mot staden för att gå vidare till kvällens äventyr: ett besök på Jimmy’s World Grill i O2-arenan. Så när klocka blev halv 4 valde vi att återvända till Shepherd’s Bush och där tog jag och Daniel lite kaffe och vilade innan vi åter styrde stegen mot busshållplatsen för vidare befordran till North Grenwich (via Piccadilly Line och Jubilee Line).
O2 är en stor arena och jag har beskrivit den i tidigare inlägg, då vi har varit här förut. Vi hade en födelsedagsfest för Daniel på den Brasilianska restaurangen Rodizio Rico och vi har även varit på Jimmy’s en gång också. Nu var det bara vi fyra och jag hade bokat bord till klockan sju. Vi anlände strax efter sex och styrde stegen till Snigeln och Salladen… Ja, den heter så, Slug & Lettuce. Det är en pub snedstreck bar där det serveras både mat och dryck och framför allt cocktails. Så Zarina fick en sådan och jag tog en gin, medan pojkarna drack öl (Claes en Guinness och Daniel en Doombar). Vi hade riktigt trevligt här en stund innan det var dags att gå över till Jimmy’s och äta äta och äta.
Ja, här finns mat från världens alla hörn och det är buffé, ät till du spyr. Typ. Priset för detta är mycket rimligt, faktiskt, endast £14 per person plus vad vi vill dricka och därefter är det upp till var och en att äta så mycket de känner att de vill ha. I regel slutar det med att man nästan mår illa och jag undrar om inte kvällen följde detta till punkt och pricka. Ingen var hungrig efteråt kan jag väl säga och vi åt definitivt mer än som var bra för oss. Claes åkte till och med direkt, så gott det går, tillbaka till hotellet för att sova och hoppade över besöket på puben efteråt, vilket var synd men förståeligt. Jag kände i alla fall att jag ville gå på en pub innan vi åkte tillbaka, då vi knappt besök några den här resan och jag valde att leta reda på en kring Bond Street, så att vi bara hade Central Line tillbaka hem igen.
Det blev The Iron Duke, en av våra favoriter och där var det nästan tomt på folk. Märkligt, men så är det ibland och vi klagar inte. Jag och Daniel fick vår öl och Zarina tog någon underlig fruktdrink som fanns att få färdig på flaska. Jordgubb, tror jag. Så vi satt där och diskuterade Donald Trump och hans goda sidor. Vi fann inga alls och sedan ringde det i klockan och det var dags att bryta upp och åka tillbaka till hotellet. Ja, jag säger då det. Om jag får citera det föga kända judiska ordspråket, om mormor haft pungkulor hade hon varit morfar… Jag har ingen aning om vad det betyder, men ni som läser detta inser att det är väl förbi läggdags för min del. Om jag nu kan sova med all förbaskad mat i magen. Ölen är inget problem. I morgon skall vi shoppa och sedan träffa Tracey på kvällen.

Windsor och annat

Då blev det dags för utflykt och precis som jag sade igår, så gick denna till Windsor. Vi åt frukost tillsammans och skulle sedan bli upphämtade av Gino, något som visade sig vara svårare än planerat. Världen har, som alla vet, olika tidszoner och vi har ju även sommartid och normaltid. Här i London är det vanligtvis GMT, Greenwich Mean Time, som gäller, men av någon anledning går vi alla på TWT, Tracey Winskill Time. Denna tid växlar och ”snart” betyder oftast ”om 45 minuter” och inte om 10, som de flesta av oss skulle tolka det. Nå, det var tydligen avstängda vägar idag också, utan förvarning och det spelade naturligtvis in eftersom Gino tog den väg som han räknade med skulle gå fortast och sedan var cirkusen igång. Ja, 9.10 blev raskt 10.42. Irriterande för alla, inte minst Tracey som planerat dagen, men inget att göra något åt.
Vi kom fram till Windsor i god ordning och det fick bli ett försenat 11-fika på ett litet ställe som hette Limes Bakery och det var väldigt mysigt. Gott kaffe och te (för de som tog detta) scones med sylt och clotted cream för hugade spekulanter och en flapjack (ja, den heter så) till undertecknad (det är en havrekaka av något slag som smakar helt underbart). Vi satt där en stund och var glada över att solen sken och det var blå himmel… tills vi kom ut och allt det där försvann. Nåja, det regnade åtminstone inte och det skall vi vara glada över.
En kort titt på slottet från utsidan blev det (drottningen var inte hemma den här gången) och sedan försvann vi ner till den gamla järnvägsstationen, som nu är en slags öppen galleria. Jag har ett minne från denna. 1988, när jag gjorde min första ensamma resa till London efter att jag och Erik varit där tillsammans på våren och jag fick blodad tand för London, tog jag en halvdagar till Windsor. Jag såg slottet, kyrkan och lite av omgivningarna och hamnade sedan där vi var nu – och då var det ganska annorlunda. Bland annat fanns här en utställning som Madame Tussauds stod för och som kallades Royalty and Empire. Jag fick där veta historien om Isambard Kingdom Brunel, mannen bakom Storbritanniens järnvägar (bland annat). Här fanns även en fotostudio där jag tog ett porträtt i tidstypisk stil (de som känner mig har sett det). Minnen från detta fladdrade förbi här jag gick där och strosade. Fanns faktiskt ett gammalt lok uppställt att titta på och det påminde mig såklart om detta.
Vi gjorde inga affärer, vad jag vet, utan strosade vidare genom det nu mer och mer grå Windsor. Tillslut hände det oundvikliga… vi gick in på en pub. Den hette, lämpligt nog, Queen Victoria och var mycket, mycket trevlig. Så vi blev kvar halva eftermiddagen. Det var väldigt skönt att bara sitta och dricka en öl och prata skit en stund i goda vänner lag och vi gick inte ens någon annanstans för att äta mat, utan valde den traditionella söndagssteken, Sunday Roast. Pubvärden rekommenderade att vi tog skinksteken snarare än nötsteken. Klart att vi gjorde som han sade och jag tror ingen blev besviken. Tracey till och med fick ut kocken och tackade personligen för denna eminenta lunch, som det faktiskt handlade om. Något som var riktigt positivt med att stanna kvar på puben ett par timmar, var att vi slapp det regn som föll och kunde vandra vidare utan att bli blöta.
Blöta blev vi ändå sedan, när Gino packade in oss i bilen igen för att åka vidare in till London och området Banglatown och gatan Brick Lane. Vi skulle hämta upp Grant på vägen vid Liverpool Street, så vi skulle bli sju personer till middag. På vägen in hade vi en egen personlig bar i det bayerska baksätet (i bakluckan mer eller mindre) där Zarina och Tracey serverade drinkar till oss som inte körde. Stackars Gino fick inget med andra ord. Trevligt, men farligt. Efter intag behövs uttag… Jag hade räknat med att vi skulle vara framme i skaplig tid, men det var köer genom hela Knightsbridge och det stod stilla helt och hållet i trafiken. Jag var inte ensam om att behöva en paus, så Gino lyckades parkera precis utanför den enda puben på Sloan Street, Gloucester Arms och där kunde några av oss (4 av 6) kila in och göra det vi behövde. Tack Gino!
Grant hoppade in vid Liverpool Street, som sagt och färden gick vidare ett stycke innan vi fann en lämplig parkering på gångavstånd från den restaurang som Gino rekommenderat oss. Så vi gick dit direkt. Hade vi sluppit trafiken, som var tjock även på motorvägen, hade vi börjat med en pub, men så är det. Funkar inte alla gånger. Vi gick till ett så kallat Curry House och där åt vi indisk mat. Jag tog en Tandoori-kyckling med vitlöksris och en öl. Funkade alldeles utmärkt och ingen kunde lämna borde och fortfarande vara hungrig. Det stod inkastare utanför nästan alla de andra restaurangerna och dessa lovade både det ena och andra och mannen i dörren till vår restaurang sade att de skulle nog fixa något också, så när det var dags att betala ställde Gino dem mot väggen och det resulterade i en rabatt på 10% för hela sällskapet. Inte illa, så tack igen, Gino!
Sedan var kvällen slut och det var dags för oss att åka hemåt igen. Vi fick skjuts till Bethnal Green Station och därifrån kunde vi ta Central Line hela vägen tillbaka till Shepherd’s Bush. Inga byten och en ganska snabb färd genom de 14 stationerna efter vägen. Hemma var vi precis klockan elva och det var dags att ta farväl för idag och få lite sömn inför morgondagen. Låt oss se vad som händer då. Jag vet att vi skall till Jimmy’s World Grill och äta på kvällen, för jag har bokat bord för 4 till klockan sju. Återkommer med en rapport om detta såklart!

A penny for the Guy

Då var det lördag och vi bestämde oss redan i natt för att skippa frukosten och få en liten längre stund att sova och sedan åka ner ”på stan” och dricka 11-kaffe på Caffè Nero på Tottenham Court Road. Så blev det också och det var riktigt trevligt att få visa våra vänner ett av de mysiga ställen som jag och Daniel brukar frekventera på våra resor till London. Kaffe och en panini är en bra start på dagen och det verkade inte som om någon hade en avvikande åsikt. Det var lagom glest med folk också, så vi hade inga problem att få vår beställning och en lugn vrå att sitta i.
När detta var klart tog vi en liten sightseeing i Soho och var bland annat till Soho Square och sedan en promenad längs Wardour Street. Där ligger en Yamahabutik och d menar jag inte motorcyklar utan musikinstrument. Allt från flöjter och digitalpianon till saxofoner och cellos. På övervåningen fanns en överraskning som jag inte ens hade kunnat fantisera om. De hade ett showroom för pianon och närmare bestämt flyglar och ett par vanliga, ej digitala pianon. Jag sade till Daniel (Claes hade gått i förväg) att jag skulle gå dit och se om det fanns en Bösendorfer och svaret blev att han inte trodde det. Men det fanns det. Tre stycken närmare bestämt och jag slog än några takter på Marzians Aftonklockor på två av dem. Helt underbar klang och känslighet i anslaget. Går inte att beskriva. Det var en annan kund där, en flicka, som spelade både på Yamahas stora flygel och på en av de tre Bösendorferna och hon var fantastisk. Zarina fick tag i gossen som arbetade där på den här våningen och han berättade för oss om processen att bygga en Bösendorf, något som tar flera år i anspråk, då träet skall torkas i fem år först och sedan lite till efter det. Allt är handgjort, från ramen till strängarna. Helt fantastisk att höra och sedan… sedan berättade han om den varma och mjuka klangen och satte sig ner och spelade för att demonstrera. Jag hade inget där att göra och att ens få röra en flygel behövde jag inte tänka på. En sån grabb. Han borde försörja sig som konsertpianist. Ja, tänk vilka små juveler man kan finna i London. Både denna butik och den vänligen gossen. Otroligt. Jag köpte ingen flygel då jag inte hade £89000 med mig, men väl lite noter… Det tog en god stund att skaka av mig känslan av det här korta mötet med världens bästa flygel får jag lov att tillstå.
Vidare i sightseeingen hamnade vi vid Oxford Circus och det famösa övergångsstället där som har korsningar på alla sätt, inklusive diagonalt. Regent Street var avstängd för nåt jippo, så vi gick aldrig ner mot Piccadilly Circus, så det har vi kvar till en annan dag. Vi gick in på Argyll Arms i stället och tog resans första öl på en riktig pub. Zarina fick ett glas vin i stället, men det är inte så konstigt då hon inte dricker öl – helst. Vi satt där en stund och filosoferade, innan vi beslutade ta oss till en annan pub för att äta lite man innan det var dags att träffa Tracey och gänget igen. Vi hamnade då söder om Themsen, på puben the Mulberry Bush. En trevlig pub som Daniel och jag varit på ett par gången. Där fick vi god mat. Jag och Zarina åt Fish & Chips, Daniel tog Bangers & Mash och Claes en hemlagad burgare. Younger har licensen så det blev en Young’s Special till maten för oss öldrickare.
Nu var det dags att skynda oss tillbaka till hotellet för att hämta kamerastativ för kvällens övningar. Det är ju 5:e november idag och sålunda Guy Fawkes Day och fyrverkerier i massor på flera ställen runt om i London och övriga Storbritannien. Tracey hörde av sig och vi bestämde att vi skulle ses på Sherlock Holmes’s Pub och så fick det bli. Där var det dock högljutt och trångt och Gino var osäker på var han kunde parkera, så vi packade oss in i bilen i stället och åkte direkt till Chelsea Embankment för att gå på puben där och alltså redan vara på gångavstånd från de fyrverkerier som jag och Daniel beslutat oss för att se. Trångt även där på pubarna, men vi fick lite i oss i alla fall och sedan bar det av för att skåda och fotografera fyrverkerispektaklet. Jag fick nåt problem med kameran, så det är bara Daniel som har bilder här (och säkert Zarina som tog med mobilen). Fantastiskt var det, även om jag hade behov av en pub för att pinka och knappt kunde stå stilla. Enorma summor gick bokstavligen upp i rök, den saken är säker och det var mycket storslaget. Hoppas Daniels bilder blev bra.
Mat måste vi ha och det var nästa punkt på schemat och Gino visste en liten restaurang inte långt från där vi parkerat bilen. Så där fick det bli. Trevligt och gott och Gino betalade. Det sistnämnda hade vi inte planerat för, så vi får bjuda tillbaka. Vi satt ganska länge där och njöt av mat och dryck och det pratades en hel massa också såklart. Grant var inte med i kväll, tyvärr, då han låg hemma och mådde dåligt. Synd, men vi hoppas att han är med i morgon. Vi valde att inte dricka kaffe på restaurangen utan tänkte hitta ett ställe närmare hotellet. Ja, det gick lite som det gjorde och de höll på att stänga, men tog oss ändå. Daniel ville vara snäll och beställa det han visste att vi ville ha, men alla ändrade sig (utom jag) och det blev lite kaos av det. Nå, det löste sig nästan och vi överlevde i alla fall, även om jag fick socker i mitt kaffe och mjölk… Nå, ingen är perfekt.
Nu återstår bara lite sömn innan det är dags för nästa äventyr. I morgon skall vi resa till Windsor och Gino hämtar oss efter frukost. Spännande!

London 2016 har börjat

Ja då var det dags igen. London. Jag får väl säga att det var något lite mer kaotiskt över första dagen än vanligt, men vi överlevde och kom fram – vilket är huvudsaken. Det började redan dagen innan med signalfel på sträckan in till Stockholm och SJ hade dessutom skrivit att vårt tåg skulle gå 8 minuter tidigare pga av spårarbeten innan Kristinehamn, så det var ju bra… Sedan att tåget gick 06.28 som det skulle (fast 5 min försenat) var något helt annat. Ändringen, sade killen i högtalaren, skulle gälla från måndag. Nå, vi fick frukost och sedan gick jag in i spårvägen och vaknade inte förrän Daniel petade på mig och ville veta när flyget gick – vi skulle bli försenade ytterligare visade det sig.
11.25 var svaret i alla fall och sedan återgick jag till vilande. För att göra en lång historia kort, så var det rälsbrott vid Stockholm Södra och det fanns bara ett spår in till centralen som alla tåg fick använda och det skulle bli kö in. Kanske en halvtimme senare än planerat i ankomsttid. Ja, en håltimme funkar tänkte jag och så fick det bli. Det slutade dock med 1 timme och 10 minuter, jäktande av tåget och halv språngmarsch till spår 1-2 där Arlanda Express avgick 10.05 med för oss sista möjliga avgång för att hinna i tid. Det gick, men några minuter till godo och Claes hade ju väntat i en hel timme på oss.
Framme på Arlanda lämnade vi in väskorna med 10 minuter tillgodo på att disken stängde den möjligheten och vi hade inga problem att ta oss igenom säkerhetskontrollen heller. Med tanke på att gaten stängde 11.10 så var det inte mycket mer för oss än att gå dit direkt och boarding började mer eller mindre när vid var framme. Ett snabbt toabesök och sedan ombord, vilket gick enkelt och smidigt och sedan satt vi i alla fall på planet. Tack för det. Dessutom sade kaptenen att boarding gått så snabbt att vi var femton minuter före schemat och det höll hela vägen till Heathrow. Inte illa för en dag som börjat så pissigt.
På Heathrow tog det inte så lång tid att bli klara, även fast vi landade ute på C-gates och fick ta skytteln in till huvudbyggnaden och passkontrollen och bagage. Det sistnämnda kom precis på bandet när vi kom fram så det var också bra, kände vi. Tullen sade inget, men det har den inte gjort tidigare heller och sedan var det bara att köpa biljetter för tunnelbanan och så iväg mot Hammersmith och hotellet. Inga problem där heller och vi fick till och med det rum jag och Daniel ville ha. Sedan blev det ”lunch” på något som nu hette Mustard och som tidigare hette Café Rouge. Några minuter på rummen följde och sedan var det dags att ta sig ner till tunneln igen för att åka till Tracey på middag.
Tracey bor ett stycke utanför själva stan och det tar nästan 1 och en halv timme att ta sig från Hammersmith till Hornchurch, men det är inget att göra åt saken och vi fick sitta ner mesta delen av resan. Tracey själv mötte oss på stationen och guidade oss till rätt buss för transport till nr 14 Newmarket Way, där maten puttrade så smått. Nu kunde vi slappna av. Äntligen.
Hos Tracey och Grant stod glädjen högt i tak och vi hade en helt underbar kväll, även om vi alla var väldigt trötta med tanke på att vi hade varit i gång sedan tidigt på morgonen. Jag och Daniel gick upp klockan fem vilket är fyra, brittisk tid. Gino dök upp han också så småningom och efter en lång kväll med god mat och dryck körde han oss tillbaka till hotellet och en välbehövlig vila.
Så var resdagen. Nu får vi se vad som händer mer!

Novemberresan 2015

Då var vi hemma igen och katterna blev glada. Jag också och jag antar att Daniel blev glad över att få sova i sin egen säng igen. De som erbjuds på hotellet är lite mindre och är man van att han manöverutrymme, då känns det nog fint att få komma hem. Själv skall jag inte klaga och ryggen har klarat sig den här gången.

Hur som helst är resan över och när jag ser tillbaka så var det en lite annorlunda tripp den här gången. Kortare ja, men även lite segare. Väldigt få pubar den här gången och inga besök på muséer eller gallerier. Ingen utflykt hit eller dit för att kolla på någon som inte ligger precis i centrum heller. Enda utflykten var dagen med Tracey och Gino när vi var till Marlow och Henley (och till Alexandra Palace). Vädret gjorde säkert sitt till då det var grått hela tiden. Ingen sol alls och lite duggregn då och då.

Det blev aldrig någon rejäl brakfrukost på den Galne Biskopen och det var nätt och jämnt att vi hann med att äta middag på Gerrard’s Corner. Kaffe på Royal Exchange och i kryptan på St Martin’s var ju OK, så jag saknade inte Vallerie eller Concerto och söta bakverk är jag ändå inte mycket för. Vi hann väl med vår shopping och hade väskorna fulla när vi reste hem, även om mina väskor snabbt fylldes av det Tracey gav mig i födelsedagspresent. Nästa gång, när det nu blir, får vi ta en väska till med oss igen.

Kameran kom aldrig till användning och inte stativet heller. Enda gången som det hade varit bra att ha, då visste vi inte om det och hade dem inte med oss. Att fotografera fyrverkerier på fri hand är i stort sett omöjligt. Jag tror att jag tog 6 bilder inalles den här resan och alla i Henley.  Vi gjorde inget av det vi hade på vår lista och dagarna gick fort, speciellt som de var få den här gången.

Nåja. London kanske ligger kvar ett tag till och vi får se när vi reser tillbaka. Det var kul att vara där, trots allt, men det var skönt att komma hem. Så brukar det vara.

Slutdag 2015

Ja, då var det sista dagen och då jag har en elak nack- och huvudvärk blir det bara ett kort sammandrag. Vi började på Nero vid Tottenham Court Road och satt en stund och njöt av kaffet. Daniel påstod för övrigt att Nero är bästa platsen för kaffe i London. Starbucks låg visst tvåa och Costa trea, men mycket långt efter de andra. Så vi dricker på rätt ställe. Trevliga är de på alla de ställen vi frekventerar (St. Pauls, Green Park och TCR). Dessutom får man en stämpel per kaffe och efter 9 får man en gratis, som idag.

Efter kaffe sista klöset med shoppingen och sedan åkte vi faktiskt tillbaka till hotellet och dumpade allt. Så slapp vi dra runt på allt resten av dagen. Nu bar det av till Russell Square och puben Friend at Hand där vi satt en god stund och även åt lunch på. Trevlig pub, som förekommer i musikalen Cats.

Resten av eftermiddagen och kvällen ägnades åt stilla pubbesökande och avslutades med middag på vår kinesiska favoritrestaurang, Gerrard’s Corner. Så i morgon är det bara att åka hem. Jag postar en slutlig sammanfattning i morgon kväll eller torsdag fm. Tack för att ni har läst!

Födelsedag

Ja ni… ja må jag leva. Åter en födelsedag i London och frågan är om det är den sista. Nästa år vet jag inte vad jag vill göra, men en expedition till pingvinerna på Antarktis är lockande. Idag, dock, var det inga pingviner på schemat, men väl lite shopping. Vi började dagen med frukost och kastade oss sedan raskt vidare ned på ”stan” och dagens första anhalt, Nisbets. Här köpte jag lite drinkparaplyer, en fransk shaker, en brittisk måttsats (matlagning, bakning), 12 shotglas och en ny strainer. Daniel fick en isskopa för att han är snäll (bättre än en skopa ovett).

Vidare i environgerna. Nästa anhalt var Forbidden Planet, där Daniel shoppade lite och jag mest ryckte på axlarna då jag inget fann av det jag ville ha. Därifrån var det dock inte långt till Music Room, där Daniel köpte halstabletter åt mig och jag en ny veva-runt-sticka, även kallad taktpinne. Hade handtag av rosenträ och låg skönt i handen. Nu är det bara en karriär hos Wienerfilharmonikerna kvar. Just det, visste att det fanns en hake.

Kaffe. Det var nästa punkt och Daniel bjöd på födelsedagsfika på Royal Exchange i City. Gott. Mycket gott och snäll flicka och pojke som serverade och gratulerade (Daniel skvallrade). Ingen sjöng, tack och lov. Puben nästa och en halv pint innan vi återupptog shoppingen. Nu hamnade vi i St James’s och Daniel gick in på Berry Brothers and Rudd och fick smaka gin. Jag stod utanför och väntade och hade ingen aning om vad som försiggick där inne. Dumt, men så är det. Han gick även in till grannen, James J. Fox och köpte en tändare åt sig.

Nu var tiden knapp och vi for i ilfart tillbaka till hotellet, dumpade prylarna, gick en smula vilse och fick oss lite mat. Halv sex skulle vi träffas på Sherlock Holmes’ Pub för överraskningsmiddag och så länge kunde vi inte stå oss på fm kaffe. Dusch, ombyte och vila hanns med och en Pimms No 1. Sedan iväg och vi steg in med 30 sekunder till godo. Tracey var redan där och snart även Grant och Gino. En öl hanns med innan överraskningen började.

Jag blev bjuden på en middagskryssning på Themsen. Japp. En båttur i natten på floden och ombord serverades en trerätters supé med liveunderhållning. Ett litet band och en sångersks tog oss igenom middagen medan båten förde oss från Westminster ned till Thames Barrier och tillbaka. Mycket trevligt. God mat och dryck och presenter. Bandet spelade Happy Birthday to you och kyparen kom med en sprakande bloss-grej och ställde på bordet. Generande men kul.

Allt skoj har ett slut och vi skiljdes alla på Embankment där Gino tog en cykel och vi andra for åt varsitt håll med tunnelbanan. Allt i allt var det en trevlig födelsedag och med över 60 hälsningar på sms, mail och Facebook, så var det nästan som om jag fyllt 40 och inte 39.

I morgon är sista dagen och på onsdag kommer vi hem. Håll ut.

Storstadssöndag

Söndag i London. Butikerna öppnar senare än vanligt, om alls över huvud taget. Vi tog det lite lugnt, bland annat för att jag inte känner mig kry och har mått lite dåligt. Hör årstiden till och det är inte mycket att säga om det. Vi skippade frukost och tog en förstärkt fika på Nero vid Green Park i stället. Gick alldeles utmärkt det också. Efter det tog vi en sakta och stilla promenad runt Berkeley Square och vidare runt Mayfair, där vi gick förbi de lokala och obetydliga butikerna som Boss, Philippe Patek, Emerengildo Zegna, Armani med flera. Även nån Victoria vars butik var hemlig och och ett par bilhandlare, om de hette Bentley, Rolls Royce och nån vild katt. Leopard eller Jaguar. Vi handlade inget. Hemma har vi ju såväl Kapp Ahl som Wafab, så det är lugnt.

Vad vi dock gjorde, eller i alla fall jag, var att shoppa lite på Waterstones bokhandel. Vi var även en sväng till HMV, men nu när inte flaggskeppsbutiken finns kvar, är det inte lika roligt. Så vi tog en öl, den universella lösningen på hur man klarar en dag i London, bland alla stollarna. När klockan var 11, stannade vi för övrigt till under 2 minuter för att observera tystnaden under högtidlighållandet av Remembrance Sunday. Vi var de enda och Oxford Street rumlade på som vanligt med köpk**a turister som endast intresserade sig för kommersen.

Som planerat tog vi oss till södra embankment och puben Mulberry Bush, där vi beställde in Sunday Roast. Detta är vår första middag av detta slag, så det var med andra ord premiär. Gott som satan var det också och vi blev kvar nån timme. Skönt att inte behöva jäkta och ha tider att passa. Dessert blev det också och för ovanlighetens skull ytterligare en varsin öl. Mulberry Bush är en mycket trevlig pub och atmosfären inbjuder till att stanna. Det enda jag hade på programmet eftertåt var att besöka två gossar vid namn Lyle och Scott på nr 1 Carnaby Street.

Detta betydde att vi tog oss via ett byte på tunneln till Oxford Circus och jag parkerade Daniel på puben Shakespeares Head, dumpade diverse saker hos honom och gick till nämnda adress där jag blev £90 fattigare, men en schysst jacka rikare. Detta får bli min födelsedagspresent från mor och Lennart. Tack så väldigt mycket!

Aftonen spenderade vi på rummet och vilade och sedan gick Daniel och köpte en hink på KFC. På vägen hem förut, köpte vi en flaska Casillero Del Diablo, rose och den tog vi till. Jag lagade kaffe efteråt och hotellet fick stå för kakan till. I morgon är det en del att stå i och på kvällen skall vi träffa vännerna igen. På återseende.

Lördag med vännerna

Så har lördagen passerat och med den ena dagen med Tracey, Grant och Gino. Den andra blir på måndag, om än endast på kvällen. Vi blev upphämtade strax efter 10 och fick veta att vi skulle ut på en mystery tour. Inga problem, sade vi och Gino lotsade oss med van hand ut ur London, i riktning Oxford/Birmingham. Vi hade verkligen ingen aning om vad som var på gång och det kändes väldigt spännande. Något som inte var lika spännande var vädret. Knappt hade vi lämnat Shepherds Bush bakom oss förrän regnet började ösa ner. Nåja, vi hade paraplyer med oss.

Efter en stunds trivsam resa (jag gillar att åka till nya mål och Gino är en härlig guide), svängde vi av motorvägen och fick förklarat för oss att nu var vi i det lilla byn Marlow. Här hade Tracey spenderat en tid under sina medicinstudier (hon läste om hjärnan) och Gino, som ni redan vet är snällast i världen, hade vid tillfälle skjutsat/hämtat henne när tågtrafiken strulade. Därför var han mycket kunnig i byns faciliteter, inte minst pubarna och ett BRYGGERI. Ett microbryggeri kallat Rebellion Breweries fanns i utkanten av byn. Att ta mig och Daniel dit var ju inte fel, även om det inte fanns en bryggeritur.

En shop fanns det dock och där fick vi smaka på allt möjligt. Ölen (4 sorter) pumpade vi upp själva. Max 2 pints stod det på en skylt och de var visst allvarliga. Med det menar jag att 2 pints är kopiöst mycket att bjuda på i provsmakningssyfte. Jag tror att jag drack en halv pint, vilket är ca 15cl av varje sort. Det gick dock att köpa minitunnor på 22 pints, komplett med upptappningskran. Antar att det är något slags pantsystem på detta, så att den lämnas åter då det är tomt i fatet.

Vi åkte vidare med bagagen full, men nej, något 22-pintsfat följde inte med. Den här gången. Nå, vi tog en sväng till sjön och sedan gick vi till en pub, The Marlow Donkey och där tog vi en pint och åt lunch. Gott. Precis när vi var klara öppnades himlens portar och pubvärden föreslog att vi skulle stanna och ta en öl till. Frestande, men vi avböjde och paraplyerna kom till användning. Framme vid bilen sprack det upp och vi fick inget mer regn denna dag. Nu tog Gino oss vägen hem via Henley, ni vet byn med den så kända regattan och här sträckte vi lite på benen och tog en bild eller två. Vi fick även veta att kvällens övning, som inkluderade Grant, var Bonfire Night på Alexandra Palace. Kul, men vi visste att det kunde ta på krafterna att vandra dit och att vänta på fyrverkerierna. Gino hade en idé om att parkera i Hammersmith och sedan kunde vi ta tunnelbanan ut, men det fanns ingen bra plats att stå på. Så det blev vid Hyde Park Corner i stället, vilket gick lika bra. Grant mötte upp vid Wood Green och kvälldn började.

Sammanfattningsvis kan sägas att det blev mycket väntetid, lite kallt och både jag och Daniel kände av rygg, ben och fötter. Men vi fick se fyrverkerierna och det höll på i nästan en halvtimme. Sedan var det inte mycket mer utan det var dags att åka hem. Skulle gått på puben, men det var ju lördagskväll och trångt. Jag hade ingen större lust heller så vi tog tunneln tillbaka. I morgon är en ny dag och vi skall äta traditionell Sunday Roast!