En liten resa

Söndag med Gino. Vi kan antagligen inte ha det bättre och den här dagen har väl bevisat att vi kan klara oss även om inte alla i gänget är samlade. Tracey hade fullt upp idag, så vi frågade Gino om han ville ta oss med någonstans och det hade han definitivt inget emot. Så han hämtade upp oss efter frukost och så bar det av. Vi besökte ju Brunel-museet igår och en liten klocka ringde att han möjligen ligger begravd på kyrkogården norr om där vi bor, dvs Kensal Green Cemetery, en av de Magnifika Sju. En koll på Wikipedia gav vid handen att jag hade helt rätt i det och att där även ligger andra av intresse för mig att hälsa på. Jag nämnde det för Gino som annonserade att vår första anhalt för dagen var Kensal Green. Väl framme presenterade han oss för sina föräldrar och farföräldrar som också är begravda på denna, än idag aktiva, kyrkogård.

Sedan, när klockan slog 10 och kyrkogården öppnade officiellt, åkte vi tillbaka till huvudgrinden för att tala med damen i luckan och hon bara log och gav oss en karta. ”Här ligger Brunel,” sade hon, ”och här Harold Pinter.” Vi var kanske inte så intresserade av dramatikern i fråga, men Brunel var ju dagens huvudmål på kyrkogården. Det gick snabbt och enkelt att finna honom, så jag föreslog att vi kunde försöka finna Charles Babbage också, mannen som i princip uppfann datorn och vars hustru Ada, givit namn åt ett helt programmeringsspråk (hon var dotter till Lord Byron för övrigt). Daniel tog täten och efter att ha lett oss vilse en gång, så kom vi rätt. Det var två personer på B, så jag föreslog att vi skulle göra en tredje också, då alla goda ting är tre: Sir John Barbirolli. Ingen av er vet vem det var, men han var en mycket stor dirigent på sin tid och jag har en och annan inspelning på vinyl.

Det tog nog en halvtimme, om inte mer, men Daniel var åter den som fann rätt plats. Ja, jag medger att jag hjälpte till med lite ledtrådar och till sist fann vi graven och kunde markera på listan (den osynliga) och därmed var dagens första etapp avklarad. Glada i hågen var vi nu tvungna att finna en toa, så någon i sällskapet hade behov av den och det tog inte så lång stund att ordna. Sedan var bara frågan om vart vi skulle ta vägen nu. ”Ut ur London,” sade jag. ”Resmålet kvittar.” Alla höll med och Gino föreslog norrut och så blev det. Molnen, som varit grå på kyrkogården, delade sig och allt sprack upp och snart sken faktiskt solen över oss och humöret steg ytterligare. Kanske inte på de båda som sov i baksätet bredvid mig, för de märkte kanske inte så mycket, haha, men på oss andra.
Målet nu var att finna en pub och käka lunch och sedan se vad som hände. Bästa vore att finna en i utkanten av vart vi än hamnade och sedan ta en titt på övrigt som erbjöds. Vi hamnade i St. Albans, men vände tillbaka till en liten by strax innan för att få lunch, då vi helt enkelt inte hittade en pub som låg lämpligt till i början av staden. Puben hette Prince Harry och var mycket trevlig. Personalen var vänlig och välkomnande och vi valde att sitta ute, i solen och dricka vår öl och äta vår söndagsstek. GOTT!!

I St. Albans parkerade vi och tog sedan en sväng upp till katedralen som låg på toppen av en kulle och blickade ut över staden. Mycket imponerande byggnad, men dessvärre hade de mässa, så vi kunde inte gå in och titta. Däremot hittade jag en något överraskande gravsten i skuggan av katedralen, tillhörande före detta Ärkebiskopen av Canterbury, Robert Runcie. Japp, ingen av er kommer ihåg honom heller, men Lord Runcie var den som vigde Lady Diana Spencer och Prinsen av Wales i St. Paulskatedralen 1981. Jag hade ingen aning om att han var begravd där, men han hade tidigare varit biskop av St. Albans, så det kanske var en naturlig sak för familjen.

Vi hittade en trevlig pub också och spenderade en god stund där över en varsin öl och kunde notera att det var gott om folk i farten. Folk, ungar och hundar. Det växlade lite kring borden och det var inte samma hundar och ungar hela tiden. Gino anmärkte på att det var tre ungar bakom honom tidigare, men nu var det tre hundar. Jag upplyste honom om att han missade när ungarna förvandlades till hundar och att det inte var något konstigt med det. Händer varje dag. Eller? Vi avslutade besöket i St. Albans med en promenad längs vattnet och sedan tillbaka till bilen. Därefter åkte vi en liten bit för att finna pub för öl och sedan även middag, men beslöt oss för att vända åter till London för den biten i stället.

I London fann vi en pub. Ja, jag förstår att ni är förvånade. Dock fick vi bara en öl där, ingen mat. Var fullt och fanns inga lediga bord utom ett minimalt där vi aldrig fått plats med fem tallrikar. Så vi åkte hem i stället, dvs tillbaka till Shepherds Bush och tog en pizza på den lokala pizzerian. Inte alls fel på något sätt. Sedan tackade Gino för sig och vi honom för en fantastisk dag tillsammans och nu, mina damer och herrar, är det dags att säga god natt. I morgon är det måndag och vi får se vad som händer.

2 reaktion på “En liten resa

  1. Hallo. Bara en undran. Ni håller väl inte på att bli religiösa, det verkar väldigt nära
    med alla besök hos de sovande. För övrigt verkar ni ha det trevligt som alltid.
    Kramar till alla.

Kommentarer inaktiverade.