Ja må vi leva!

Sista dagen i London. I morgon styr vi kosan hemåt igen och lämnar äventyren bakom oss, men det är inte riktigt än. Dagen har varit lång och den kunde börjat bättre. Först vinner Trump presidentvalet i USA, sedan går brandlarmet 07.10 och slutligen regnar det när vi skall gå ut på morgonen. Ja, det första är det bara att acceptera och inget vi kan göra något åt. Kanske blir det bättre än vi befarar, vem vet… Det andra kunde puckona som stod under detektorn och blåste håret ha undvikit om de tänkt sig för och väder och vind rår vi inte på.
Vi började dagen, efter de inledande katastroferna, med att gå till Goldhawk Road och där ta tunnelbanan till Paddington för att äta frukost hos den galne biskopen. Jag lovade vännerna att jag skulle bjuda dem på en riktig engelsk frukost och så fick det bli denna dag. Trots allt handlade det om min egen födelsedagsfrukost och det är ju också viktigt. Mad Bishop & Bear serverar frukost från åtta på morgonen och vi klev väl in sådär 9.20. Det var inte mycket folk i farten där, men väl ute på stationen, med människor som skulle till jobbet i olika riktningar. Inga problem för oss som är vana, men Claes och Zarina kanske tyckte att det var lite väl trångt ibland.
Efter frukost skulle vi hasta vidare till Bakerloo Line för att ta oss till Piccadilly Circus och vidare ner till Fortnum & Mason, men det gick inte förstår ni. Nej då, det var översvämning i den delen av stationen så vi var hänvisade till andra linjer för detta. Vi valde att ta oss till Baker Street, men naturligtvis så gick det tåg vi klev på bara en enda station. Så det blev till att byta igen! Men vi kom fram och där kunde vi ta Jubilee Line till Green Park och därifrån är det bara några minuters promenad till butiken i fråga. Kanske var detta den snabbaste rutten och översvämningen var bra för oss. Underligare saker har hänt.
Tracey mötte oss på F&M och där gav jag alla 20 minuter att avklara sina inköp innan det var dags att ta oss tillbaka till tunneln och fortsätta resandet längs Jubilee Line till London Bridge. Så alla spred ut sig för att utföra min order… förhållningsorder, menar jag och det shoppades hej vilt ett tag tror jag. Ingen gick säker mellan hyllorna och vi hade alla kassar att bära på – utom Claes, men jag vet inte om han hade lagt något i ryggsäcken i stället. Alla verkade dock nöjda, även Tracey, trots att F&M är en dyr butik och bara de rika och dumma turister, som vi, handlar där. Nåja, även det kunde vara värre.
Vid London Bridge väntade en överraskning. Tracey sade att jag säkert redan räknat ut vart vi var på väg, men eftersom jag i ärlighetens namn inte kunde komma på något som vi alla kunde göra där, så skakade jag på huvudet. Enda som finns, egentligen, är The Shard, Londons högsta byggnad och dit får jag aldrig Daniel. Aldrig på några villkor har han sagt varje gång jag skojat om att åka upp till våning 72. MEN det var dit vi skulle! Vad fan sade jag, Daniel kan inte åka med. Jodå, fick jag till svar. Det ha han och jag gjort upp redan i januari. Så vi åkte upp och jag är vittne på att Daniel i alla fall stod och blickade in i observationsdelen av våning 72 innan han backade. På våning 68 (eller om det var 69) gick det bättre och där kunde han gå runt och fotografera (regnet slutade medan vi åt frukost, men Trump är fortfarande the President Elect) och vi bjöds på champagne så här i födelsedagstider. I ärlighetens namn är det bara jag som fyller idag, men är inte ensam om att fira den här månaden. Zarina jämna 40 och Claes 34, så tillsammans blir vi 124.
Väl nere på marken igen gick vi bort till puben Barrowboy &Banker, som vi varit på mer än en gång tidigare. De har bra mat och bra öl (det är Fuller’s) och vi beslutade oss för att äta lunch där. Det blev paj på flera håll, även om jag valde skinka och ägg. Det var svamp i pajen jag egentligen ville ha, så det var inte mycket till val för min del. Bangers and Mash fanns inte på menyn, märkligt nog, men det är så ibland och den här resan fick jag helt enkelt vara utan detta. Maten gick ner utan problem och Claes var till och med och bytte om till en uppsättning riktigt eleganta kläder, som han valt att ha för att vi skulle fira våra födelsedagar på kvällen. Snäll, den gossen – och stilig fick vi nog alla tillstå när vi såg honom i sin röda skjorta och svarta väst.
Vidare i det hela. Vi begav oss till Southwark Cathedral, som ligger alldeles intill där vi åt lunch, för att ta ett var och insupa den vackra arkitekturen och stillheten där inne. Där finns många vackra monument och skulpturer och precis som sina storebröder, exempelvis Westminster Abbey, har den den typiska katedralarkitekturen, trots att de är ganska liten. Shakespeare verkade i området på sin tid och ingick säkert i församlingen och det finns ett vackert monument till hans minns där inne. Brodern, Edmund, lär skall ligga begravd någonstans i katedralen också, men ingen vet exakt var. Vi dröjde oss kvar i shoppen en stund också och handlade lite souvenirer med oss. Det skall finnas en katt som bor i katedralen också, men tyvärr såg vi den inte. Hade varit något att berätta för mina flickor när jag får träffa dem i morgon kväll. Men jag köpte en kylskåpsmagnet föreställande katten i fråga att ta med mig hem.
Nu gick vi ut och tog en promenad förbi replikan av Francis Drakes skepp The Golden Hinde, som ligger i torrdocka vid Themsen. Vidare runt ett stycke och sedan efter vattnet bort till den återuppbyggda Globe Theatre som står på samma plats som Shakespeares originalteater, som brann ner till grunden för länge, länge sedan. Vi gick aldrig in, men en dag kanske det är dags för oss att se en pjäs till och med. Det har varken jag eller Daniel gjort, så det har vi kvar till en framtida resa. På tillbakavägen gick vi in på puben The Mudlark och tog lite att dricka igen. Pubens namn kommer från de (mest barn) som levde på att leta i leran vid ebb efter saker att sälja och på så vis förtjäna sitt uppehälle. Detta var på 17-1800-talet och puben är egentligen så gammal, även om den renoverats och förändrats sedan dess. Namnet lever dock kvar.
Nu återstod egentligen bara en sak, nämligen födelsedagsmiddagen som denna gång skulle gå av stapeln på Rodrizio Rico i O2-arenan. De är en braziliansk restaurang och jag och Daniel har varit där för några år sedan och då firade vi hans födelsedag med Grant, Tracey och Gino. Här sereras kött, kött och mer kött. Så länge du visar den gröna sidan på den ”pollett” du får kommer de och efbjuder mer. När den röda sidan är upp, då avvaktar de. Det går bra att vända alltefter behag. Vi började dock på Slug & Lettuce med en varsin drink för att samla ihop gänget. Vi hade inte varit där så länge förrän Grant dök upp och snart kom även Gino. Daniel och Claes lyckades få bartenderna att göra de drinkar de ville ha (och som inte fanns på menyn) medan övriga drack varianter på Mojito – och jag tog en hederlig Gin & Tonic.
Här blev det även presentöverlämning och det var en ansenlig hög presenter som delades ut. Vi var ju tre födelsedagsbarn och som på alla barnkalas så fick det andra barnet presenter också för att inte bli ledsen. På sätt och vis var det rätt att fira Daniel också, eftersom han fyllt år sedan vi sågs senast i London. Av alla presenter så undrar jag om ändå inte Ginos var den som var mest fantastisk på sitt sätt. Vi fick en varsin flaska Lanson Champagne (de sponsrar officiellt Wimbledon) och dessa hade coolers överdragna som såg ut som en tennisboll och hade dessutom Wimbledons logotype på. Dessa var officiella Wimbledonflaskor och inget skräp som någon härmat. Det kändes väldigt fantastiskt på något sätt. Gino gav oss alla även en lott på stora lotteriet, så vi är säkert multimiljonärer nu när jag skrivet detta. Vem vet…
Maten gick ner utan problem, även om det var mycket och Tracey hade fått Grant att smuggla dit en tårta också som levererades till bordet under sjungande former. Pinsamt med trivsamt. Vi åt och drack och drack och åt. Kvällen ville inte ta slut, men den var tvungen att göra det och vi fick ta farväl av Tracey och Grant på stationen då de skulle åt andra hållet. Gino följde med oss till Green Park där vi fick vinka av honom och styra kosan vidare till Hammersmith och bussen upp till hotellet. Ja, det var en dag och en afton att minnas och jag vet att alla var nöjda – även Tracey som är en perfektionist när det gäller att se till att alla har det bra. Nu återstår att packa ihop och resa hem. Det kommer, som vanligt, en sammanfattning av resan när jag är hemma igen och sitter vid datorn. Missa inte denna om ni har läst allt det andra. Tack för att ni finns där ute!

2 reaktion på “Ja må vi leva!

  1. Ja då var det snart över för denna gång. Som vanligt verkar ni ha trevligt. Födelsedagen är något att komma ihåg också. Vi presentar dig när vi ses. Ha en bra resa hem. Kram till er alla.

  2. Vilken härlig dag tralallla lej.
    Måste kännas fint att bli firad med så mycket mat och dryck, förstår inte att ni får plats
    med allt, ni promenerar ju en hel del, så det kanske krävs påfyllning i varje gathörn.
    Skönt att ha er hemma snart. Kramar till alla en extra till Tracey som tar så väl hand om er och att hon lyckades få upp Daniel så skyhögt.

Kommentarer inaktiverade.